Ultraljudet

Utan tvekan något av det häftigaste jag varit med om. Och det var just mitt första ord när vi såg vår fina Bebis på skärmen. Medan maken utbrast "läskigt!".

Det var så fint så jag var tvungen att gråta en skvätt av lycka. Där var den ju liksom! En hel pytteliten människa med viftande armar och benen i kors. Och bäst av allt, ett tickande hjärta. Vår bebis!

Barnmorskan gjorde en scanning och visade oss att alla fyra "rum" i hjärtat såg bra ut, hjärna och ryggrad likaså. Kort sagt, allt såg ut precis som det skulle. Underbart. Och så fantastiskt att man kan se detta som pågår inne i mig...

Gick därifrån med ett stort leende på läpparna och tre fina bilder med i handväskan. Och grät lite fler lyckotårar i bilen på väg hem.

Också har Bebis börjat ge sig tillkänna på ett annat sätt också. Det buffar och knuffar därinne när liten vänder sig. Mysigt...

Graviditetsfiende nummer ett: min näsa

Jepp. Jag har blivit en blodhund. Bara att konstatera.

Alla lukter förstärks till det dubbla i min arma näsa. Och det finns en lukt som upphöjs i tio. Andedräkter. Fy sjutton. Man är väl inte speciellt förtjust i den i vanliga fall, men alltså, det är mitt största handikapp just nu (förutom tiofaldigandet av toalettbesöken). Att gå på bussen på morgonen är en pina som får mig att vilja stiga av redan på nästa hållplats. Pussa maken utan att först tvångsmata honom med tuggummi är knappast att tänka på. Och så barnens "fräscha" mjölkandedräkt när man kommer till jobbet på det. Lovely.

När går detta över?

Femte månaden

När jag tänker på att jag är i femte månaden, även om det bara är precis i början, så känns det helt absurt! De första månaderna har liksom försvunnit i ett töcken av illamående, trötthet och oro, men nu börjar det äntligen kännas bättre. Har klarat hela veckan utan postafen.

Bara fem dagar kvar tills vi får kika på Bebis och då kanske jag på allvar kan fatta att jag verkligen är gravid. Känns så mysko nu när vi börjat berätta för folk och de blir så glada för vår skull. På ett sätt känns det mer verkligt, fast samtidigt har jag själv så himla svårt att glädja mig åt något som än så länge bara känns som en teori. En mycket kännbar teori, men ändå.

Om allt ser bra ut på torsdag ska jag börja handla gravidkläder för att fira och kanske kika lite på barnvagnar. Njuta lite i efterhand av det som jag kanske missat att njuta av dessa illamåendemånader. Ska berätta för kollegorna på jobbet också, som samtliga såklart kommer säga "jag visste det!". Det sa iaf mina chefer när jag berättade för dem. Har väl antagligen gått runt som en annan zombie hela våren *skratt* Helt otroligt att jag klarat av att jobba när man tänker på det.

Längtar efter att magen ska börja synas. Känner mig liksom lite bredare längs hela "framsidan", jag är tjockare precis under brösten än där Bebis faktiskt är och jag vill ju ha den där lilla kulan att klappa på...väntan, väntan...