Söndag kväll

Och jag kommer på mig själv att längta efter jobbet.

Det är en fin känsla.

I skogen

Går i skogen med Grodan. Långsamt fram. Man måste ju stanna och undersöka världen hela tiden. Övar mig i att stanna upp och göra detsamma. Andas och dra in skogens alla dofter. Mossa, gamla löv, barrträd, frisk luft. Tänker att det om något är mindfulness.

Dålig idé

Det där med att bara av en slump klicka sig in på exets fb.

Och upptäcka att han är gift. Sedan bara en vecka tillbaka.

Och tänka att drömde inte jag om honom, just den dagen? Vad är det som gör att han ständigt dyker upp i mina drömmar?

Och känna sig lite lite ledsen inför detta faktum.

Tänka att jag är lyckligt gift och har världens finaste unge med världens finaste man.

Men ändå.

Lite lite ledsen.

Det går nog aldrig över.

Så mycket tvååring. Så mycket vilja.

Hur all denna vilja kan rymmas i hans späda lilla kropp kan man ju fundera över. Just nu är allt tvärtom. Och slänga sig på golvet i vredesmod. Och busa med ett okynningt leende. Och skratta åt sin stackars mamma som med gråten i halsen vill hindra från att göra sig illa.

Emellanåt, mys och pussar och gos. Men mestadels, lilla herr tvärtemot.

Så underligt att jag inte brukar ha några som helst problem att hantera tvååringar på jobbet. Jag kan till och med tycka att det är roligt och utmanande. Men min egen..ge mig styrka! Visst bubblar skrattet i en ibland när man ser det där okynniga, så urtypiska, beteendet. Men dagar som denna, med värk och kroppen och ont i halsen, då vill jag bara lämna över honom till nån annan.

Förslagsvis min man. Och det är vad jag gjort nu.