Men alltså, vilken sommar! Det var ju liksom mer än man vågade hoppas på! Har spenderat hela juli i solen tillsammans med familj och vänner och böcker. Har faktiskt hunnit med flera stycken, vilket är nytt mammarekord för mig. Min favorit blev utan tvekan "Rosengädda nästa" av Emma Hamberg. Otroligt charmig liten historia, riktig feelgood!
Men alltså, hösten då? Jag är inte alls redo. Vill inte släppa dessa lata dagar, även om regnet gjort sitt intåg nu. Brukar normalt sett gå under av rastlöshet såhär långt in i semestern, men nu...vill jag inte att den ska ta slut. Jag vill inte lämna Grodan på förskolan. Och jag vill inte gå till min egen. Noll pepp.
Antar att det hela bottnar i att jag inte lämnade jobbet med en god känsla i magen. Snarare med en gnagande insikt att jag inte alls hamnat i en roll som jag kan känna mig bekväm med. Har alltid varit den som varit drivande, som tänkt nytt och hållit koll. Men nu är vi så många i arbetslaget som har exakt samma roll i bagaget. Ingen av oss beredd att gå ur den. Men som i de flesta andra fall så vinner den som skriker högst. Och det är inte jag. Kommer aldrig att vara.
Så nu behöver jag lägga upp en ny strategi för att trivas på jobbet. Tänker att det viktigaste för mig ändå är, och alltid har varit, att vara närvarande med barnen. Och det kan ingen ta ifrån mig. Jag jobbar mig igenom det här läsåret nu och ser vad som förändras. Sedan blir det förhoppningsvis en välkommen paus i form av föräldraledighet någongång nästa sommar eller så. En tid då jag kan fundera över om jag vill vara kvar och var jag skulle vilja vara istället.
Hade aldrig trott det om mig själv. Att jag skulle hoppa från jobb till jobb. Men så som arbetsmarknaden ser ut för oss förskollärare finns det verkligen ingen anledning att stanna och vantrivas. Det var väl bara det att detta var min tillflyktsort, som jag trodde skulle bli så bra.
Men än så länge, semester! Några sista skälvande dagar...
